Överleva påsken

Hej!

Nu står påsken innanför dörren och för en beroendeperson är det ett extra moment att vara försiktig, vaksam och tyvärr en högtid med många triggers. En utmaning för oss beroendepersonligheter, framförallt oss mat- och sockerberoende.

Så hur överlever vi? 
Jag har hittat några metoder för hur jag klarar av högtider när suget blir extra stort.

Firar jag påsk hos någon annan (eller annan högtid för den delen) så ringer jag till värden för bjudningen och informerar att jag äter en specialkost och att de inte behöver göra något specifikt för mig. Ofta brukar värden vilja bjuda på någonting och då brukar jag säga att jag äter det som jag kan, men att jag antingen tar med mig annan mat, eller äter innan jag kommer. 

Jag förbereder mig innan kalaset med träning för att vara högt i mina hormonnivåer och således kunna stå emot alla freselser som kommer. Träning behöver inte vara högintensivt, det kan räcka med en promenad.

De senaste månaderna har jag även byggt upp ett relativt stort nätverk av beroendevänner som jag nu kan ta hjälp av inför högtiden. 
Jag har några att ringa men också många chattgrupper där jag kan vara aktiv när det blir extra jobbigt, eller stötta andra om de har det jobbigare än vad jag själv har.

Tillsammans är vi starka. 


Motgångar

Hej!

När motivationen finns. När orken finns och när allt flyter på är det enkelt att hålla sig på banan med kosten.
Men vad händer när vi möter en motgång? När vi står inför en kris? Eller är mitt uppe i en kris? Hamnar i blåsväder?

Många av oss är vana att hantera tuffa känslor med mat, med socker, med ätande, drickande eller nikotin.
För det funkar ju! Det dämpar den värsta udden av våra känslor och gör att vi kanske orkar med att ta oss igenom motgången eller krisen. Eller?
Kan vi genom att dämpa känslor fullt gå igenom motgången? Eller kommer vi att behöva längre tid för att hantera våra känslor om vi dämpar dom med våra droger? Eller kommer drogerna hjälpa oss att förtränga så att vi inte fullt får bearbeta det som vi behöver?

Att ta tag i sin motgång eller kris som abstinent gör att alla känslor är ofantligt mycket mer intensiva än om vi dämpar dom med vår drog. Men som abstinent är vi är fullt öppna och mottagliga för att hantera situationen ordentligt. 
Gör det ont? Är det jobbigt?
Ja. Ja. Och ja. Men när du väl tagit dig igenom en motgång med alla de intensiva känslorna tror jag att du lättare tar dig vidare. Jag tror att genom att dämpa känslorna så flyr du en aning. Inget dömande i hur vi hanterar våra kriser och motgångar. Jag har ätit på väldigt många motgångar tidigare. Det har dämpat för stunden men ser jag tillbaka så har det i och med tröstätandet antingen inte bearbetats eller tagit betydligt längre tid än tidigare. 

Vad jag lärt mig är att genom abstinensen så fungerar jag. Jag kan ta mig igenom jobbiga stunder på ett snabbare sätt, ett effektivt sätt och på ett öppet sätt. 
Ett skitjobbigt sätt eftersom jag är öppen med alla känslor och det gör så ont och motgångssmärtan kan bli så intensiv att den får mig att tro att jag fysiskt kommer att avlida.
Men det är viktigt att känna. Det är viktigt att bearbeta och det är viktigt att vara öppen. Ärlig. Mot dig själv. Då kan du bli starkare och komma ut ur en kris mer stark än innan. Du har tillåtit dig att bearbeta, att känna, att finnas och allt därtill. 

Så hur gör man?
Prioritera din abstinens.
Ring vänner, gråt, känn känslorna. Gå inte till affären om du inte måste, om du absolut måste så skriv en lista som du håller dig till. Ring någon under tiden du handlar. Vill du inte vara ensam så berätta för nära och kära hur du känner och att du behöver stöttning. Inte nödvändigtvis om ditt beroende utan om den kris du genomgår. Stöttning behöver vi. 
Ensam är inte stark, tillsammans är vi starka. 

Den långa pausen, skovet och ätandet av socker.

Hej!

Jag ser på statistiken att många av er varit här, trots att jag själv inte varit det.
Jag har haft svårt med fokus, motivering och prioritering det senaste.
Jag har haft ett skov och ätit socker. 
Tillfrisknaden är verkligen en process och jag lär mig nytt. 
Även om jag är ledsen över att jag faktiskt ätit socker så har jag under tiden jag haft mitt skov analyserat, tänkt och funderat på mitt sätt att bete mig när detta hänt. Det är ju ändå första gången som det hänt sedan jag faktiskt blev sockerfri och tog tag (och förstod) mitt beroende.
Jag har stundtals skrattat åt misären samtidigt som jag förstått hur jag saknat kontroll.
Jag har analyserat mina känslor under perioden och börjar se ett samband över vilka känslor och tankar som får mig att äta. Till slut är det faktiskt ALLA känslor som jag kan äta på, men några triggar lite mer än andra. 

Genom att vara öppen och medveten under mitt skov har jag kunnat se saker på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare. 
Jag har sett till att bygga upp ett större kontaktnät av beroendepersoner och känslan av gemenskap är otrolig! 
Snart är det dags att börja tolvstegprogrammet, något jag bävat och väntat med länge då jag inte känt mig riktigt redo men frågan är om jag någonsin kommer att bli redo på förhand?
Det kanske bara är att börja, och tuta och köra. Köra en typisk beroendepersonsgrej och köra 110% ända in i kaklet.


 
 
sockerberoende

INSTAGRAM

mytaste.se
mytaste.se