Varför ifrågasätts vi för att vi tackar nej till socker?

Hej!


Låt mig duka upp ett scenario jag stött på många gånger i mitt liv.
Jag befinner mig på jobbet och vi har en "klassisk fika" paus. Det dukas upp sötsaker till höger och vänster. På mitt jobb brukar bakverk vara högt representativt i dessa stunder.
Jag som valt mig av med socker tar istället en kopp te och sätter mig ner med de andra. 
Jag tror ärligt att jag inte skulle behöva räkna till mer än tio sekunder innan någon av mina kollegor skulle kommentera att jag inte tagit några sötsaker. 
"Ska du inte ta något Jennifer?" 
 

Känner ni igen er?


I detta läge har jag två olika svar som jag brukat alternera mellan. Det första är:
"Jag är glutenintolerant"Påstående är helt sant i mitt fall och det brukar fungera i de flesta fallen då vi majoriteten av tiden fikar på bakverk fulla med gluten. Efter en viss tid har mina kollegor börjat anpassa fikastunderna så att även jag (och andra allergiker på jobbet) kan vara med och konsumera det fikat som erbjuds. De har ofta gjort eller köpt bakverk till mig. De stunder detta hänt har jag känt en sådan skuld om jag inte smakar, när tiden någon lagt ner på att göra något specifikt till mig. Därför har jag gått vidare och säger numera när någon kommenterar:
"Nejtack jag äter inte socker"
När jag säger den frasen får jag en varierad reaktion. I fortfarande 90% av fallen får jag följdkommentaren "Oj vad du är duktig då". En kommentar som vanligtvis sägs med en negativ klang. Jag undrar varje gång varför det ska vara något negativt att ta avstånd från något jag inte vill ha. Numera svarar jag "Tack"utan att diskutera vidare. Ibland försöker en del diskutera vidare men jag försöker hålla mig undan onödiga diskussioner. Stundtals tar jag till "Jag mår inte bra av socker" och låter mina kollegor diskutera vidare själva om de fortfarande känner ett behov.
Den diskussion som följer börjar ofta med "Jag borde inte heller", "Oj vad duktig du är, jag borde också bli bättre". 
och de andra känner behov att rättfärdiga sitt sockerätande. Varför? Varför behöver vi rättfärdiga hur vi äter för andra människor?
Många gånger tycker jag att rättfärdigandet förknippas till utseende och vikt. "Jag borde inte äta detta" med en gest av att klappa på magen. Eller den absoluta favoriten (eller avskyn"Jag måste tänka på figuren". 
Det är inte bara med kollegor, vänner utan även med familjen som dessa uttalanden dyker upp. 
Vad vi inte tänker på är hur vi påverkar de runtomkring oss. 
Att börja prata om figuren när det sitter barn eller tonåringar i närheten ger en undermedvetenhet hos de som lyssnar. Mat och socker förknippade till utseende och vikt. 
 


Varför ifrågasätts vi för att vi tackar nej till socker?
Varför känner vi ett behov av att behöva förklara när vi avstår från specifik mat? Känner vi samma behov att förklara när vi pratar om religion eller politik?
Jag tror inte det. 
Så länge jag kan minnas har jag hört "Du får rösta på vad du vill och du behöver inte berätta det för någon om du inte vill". Samma sak gällande religion. 
Varför ifrågasätts vi i så fall för våra val när det kommer till mat och socker?
Vad tror ni?





 
lchf - lchfkost - lchfmat
mytaste.se