Skämmas och bli stolt

Hej!

Jag måste erkänna någonting (och skämmas lite). 



På lördagar i mitt hem serveras det socker. 
Mina barn får en liten skål var med lördagsgodis. 
På veckorna pratar vi en del om mat vid matbordet och lördagsgodiset kommer ofta på tal. Likt som när vi pratar om mat och olika livsmedel pratar vi på samma sätt om lördagsgodiset. Varför äter vi det? Vad gör det med kroppen? Hur mår vi när vi äter det?


 
Tidigare idag kom mina två yngsta barn in i köket varpå den äldsta av de två säger att:
- Nu slutar jag med godis.
Jag frågar henne varför hon vill sluta med godis  och hon säger envist:
- För det är dåligt för kroppen. Socker är ingenting. 
Istället för sitt lördagsgodis vill hon få äta mer nötter. 

Behöver jag ens nämna hur varm jag kände mig inombords?
Jag har försökt att vara så neutral som möjligt i samtalen kring socker och inte vara dömande, skyllande eller skapa förbud.
För mina barn är jag däremot väldigt öppen med att jag äter inte socker, och skulle någon fråga mina barn "Finns det någonting som din mamma inte äter?" skulle de alla svara "SOCKER!" utan att blinka.

Jag vet ju inte hur länge denna period håller i sig eller om det var i stundens tillfälle som min dotter kom till detta beslut, det återstår att se. Men det känns fantastiskt att hon själv reflekterar, tänker och tar beslut om sig själv, för sig själv.



mytaste.se