Ätstörning-ar

 Hej!


Var går gränsen vid ätstörning?
När jag pratar med människor, både privat, med kollegor på jobbet eller mina kostklienter kommer ofta frågor upp kring ätstörning och synen på just ätstörning, eller ätstörningar.

Vad definierar en ätstörning? Var går gränsen?

Enligt NE (2018) är definitionen:
"Ätstörningar, tillstånd som kännetecknas av problem med ätande, aptit och vikt"

Jag själv (personlig tolkning)
skulle vilja säga att en betydelsen ätstörning eller matmissbruk är när en person antingen äter eller låter bli att äta för att tillfredställa psykiska behov.

Så vad menar jag då? Jo, en "frisk"/vanlig person äter ju när kroppen när signalen hunger dyker upp och behovet av att tillföra näring till kroppen infinner sig, och att kroppen sedan signalerar mättnad när kroppen fått det som den behöver.
Ser jag då att alla som har eller har haft någon typ av ätstörning som sjuk? Inte direkt.
Är du inne i ett missbruk med utlopp med mat i olika former är du såklart sjuk i en viss mån.

Jag kan ju bara se till mig själv och eftersom detta är en personlig åsikt behöver den inte vara fullt korrekt, men det är min uppfattning. Uppfattar ni den annorlunda har ni rätt till er uppfattning och er kanske är mer korrekt än min uppfattning.

Jag själv är ätstörd.
Jag har både överätit, underätit, hetsätigt och haft utlopp av ortorexi.
Jag är en beroendeperson.
Är alla ätstörda beroendepersoner? Jag vågar inte uttala mig om det, men jag kan tänka mig att vi ätstörda har ett kontrollbehov, en besatthet och en kontrollförlust kring vårt ätande. Jag vill poängtera att nu utgår jag från mig själv.

Min uppfattning är att i ordet och betydelsen av ätstörd ligger stor skam och en okunskap, tyvärr. Ordet ätstörd har en otroligt negativ klang och betydelse.

Att säga
”Jag har problem med maten” är en fras som är betydligt enklare att säga och acceptera, men förstår vi i den meningen innerligt vårt problem och hur vi ska anta oss vårt problem? Tyvärr tror jag inte det.
Jag tror att ”
problem med maten” är en del av förnekelse blandat med okunskap. Det blandat med att vi inte vill definiera oss i kategorin ätstörning för det är så laddat.
Varför behöver ordet ätstörning vara så laddat?
Finns det ett annat ord som skulle passa bättre?

Jag själv använder ordet ätstörd mer eller mindre utan definition. Jag talar om det som om det vore den mest naturliga saken i världen.
Ätstörningen syns ju inte på utsidan, så vem hade kunnat gissa att jag är ätstörd av att bara se på mig?
Senast förra veckan satt jag med en kostklient som frågade mig
”Hur gör du för att göra rätt? Jag vet hur jag ska göra men jag fullföljer inte mina beslut, eller ja, jag trillar dit hela tiden. ... Jag har nog lite problem med maten”
Mitt svar blev rätt omgående att
”Jag vet också hur jag ska äta, kunskapen finns där men min ätstörning försvårar det för mig”.
Jag kunde se i min kostklients ansiktsuttryck hur förvånad hon blev att jag pratade så öppet om det. Prata öppet om min ätstörning? Det gör man väl inte?
I mitt fall är det precis tvärtom. Jag är öppen kring min ätstörning på samma sätt som jag är öppen med min glutenintolerans. I början vågade jag förstås inte men genom kunskap, förståelse och att stärka mig själv och mitt eget värde förstod jag att min ätstörning inte gör mig sämre som person.

Skulle någon fråga på jobbet eller andra tillställningar om jag vill ha fika vet de flesta redan att
”Jennifer äter inte socker”, eller ”Jennifer äter inte sånt”, och i 90% av fallen accepterar människor det svaret, men ibland när de ytterligare 10% fortsätter med följdfrågor säger jag ärligt att ”min ätstörning gör att jag inte kan äta det”.

Ätstörda personer behöver inte alltid läggas in på sjukhus. Ätstörda personer behöver inte alltid hamna på behandlingshem. En del personer behöver det, självklart men långt ifrån alla vi ätstörda behöver det. Att möjligheten finns är otrolig och viktig, men det är också synd att alla ätstörda inte får den möjligheten.
Ätstörda personer behöver däremot hjälp i att hantera sitt problem, kunna lära sig leva med sin ätstörning och lära sig strategier för att hantera sitt problem. Allt för att kunna leva så normalt som möjligt. Att slippa kontrollen, kunna släppa besattheten och kunna verkligen LEVA livet. Genom vår besatthet missar vi så otroligt mycket.
Tid vi kan lägga på andra saker och andra tankar.
Tänk vad mycket tid vi skulle ha?
Tid vi skulle få?
Tid vi kan fylla med andra saker, tankar vi vill ha, aktiviteter som vi vill göra.

Om vi kunde ta bort den negativa klangen med ätstörning, sprida kunskap och förståelse skulle vi komma långt. Tänk om acceptansen kunde öka och vi inte skäms för att erkänna vårt problem?
Jag längtar till den dagen.
Jag kommer tills dess vara öppen och sprida det jag tror på, vara ärlig med den jag är utan att förminska mig själv utifrån min ätstörning. Min ätstörning finns där, men den styr inte mig. Den kontrollerar inte mig.
Den finns där på vak förstås och kan komma upp till ytan om jag inte är uppmärksam. Men med rätt metoder har jag lärt mig att leva med den.
Jag har lärt mig att leva ett liv där jag bestämmer. Ett liv där jag inte definieras utifrån min ätstörning.

Hur ser du på ätstörning-ar?





Kan du genom att se på denna bilden veta att jag är ätstörd?
beroende - mat - ätstörning
mytaste.se