Ätstörning-ar

 Hej!


Var går gränsen vid ätstörning?
När jag pratar med människor, både privat, med kollegor på jobbet eller mina kostklienter kommer ofta frågor upp kring ätstörning och synen på just ätstörning, eller ätstörningar.

Vad definierar en ätstörning? Var går gränsen?

Enligt NE (2018) är definitionen:
"Ätstörningar, tillstånd som kännetecknas av problem med ätande, aptit och vikt"

Jag själv (personlig tolkning)
skulle vilja säga att en betydelsen ätstörning eller matmissbruk är när en person antingen äter eller låter bli att äta för att tillfredställa psykiska behov.

Så vad menar jag då? Jo, en "frisk"/vanlig person äter ju när kroppen när signalen hunger dyker upp och behovet av att tillföra näring till kroppen infinner sig, och att kroppen sedan signalerar mättnad när kroppen fått det som den behöver.
Ser jag då att alla som har eller har haft någon typ av ätstörning som sjuk? Inte direkt.
Är du inne i ett missbruk med utlopp med mat i olika former är du såklart sjuk i en viss mån.

Jag kan ju bara se till mig själv och eftersom detta är en personlig åsikt behöver den inte vara fullt korrekt, men det är min uppfattning. Uppfattar ni den annorlunda har ni rätt till er uppfattning och er kanske är mer korrekt än min uppfattning.

Jag själv är ätstörd.
Jag har både överätit, underätit, hetsätigt och haft utlopp av ortorexi.
Jag är en beroendeperson.
Är alla ätstörda beroendepersoner? Jag vågar inte uttala mig om det, men jag kan tänka mig att vi ätstörda har ett kontrollbehov, en besatthet och en kontrollförlust kring vårt ätande. Jag vill poängtera att nu utgår jag från mig själv.

Min uppfattning är att i ordet och betydelsen av ätstörd ligger stor skam och en okunskap, tyvärr. Ordet ätstörd har en otroligt negativ klang och betydelse.

Att säga
”Jag har problem med maten” är en fras som är betydligt enklare att säga och acceptera, men förstår vi i den meningen innerligt vårt problem och hur vi ska anta oss vårt problem? Tyvärr tror jag inte det.
Jag tror att ”
problem med maten” är en del av förnekelse blandat med okunskap. Det blandat med att vi inte vill definiera oss i kategorin ätstörning för det är så laddat.
Varför behöver ordet ätstörning vara så laddat?
Finns det ett annat ord som skulle passa bättre?

Jag själv använder ordet ätstörd mer eller mindre utan definition. Jag talar om det som om det vore den mest naturliga saken i världen.
Ätstörningen syns ju inte på utsidan, så vem hade kunnat gissa att jag är ätstörd av att bara se på mig?
Senast förra veckan satt jag med en kostklient som frågade mig
”Hur gör du för att göra rätt? Jag vet hur jag ska göra men jag fullföljer inte mina beslut, eller ja, jag trillar dit hela tiden. ... Jag har nog lite problem med maten”
Mitt svar blev rätt omgående att
”Jag vet också hur jag ska äta, kunskapen finns där men min ätstörning försvårar det för mig”.
Jag kunde se i min kostklients ansiktsuttryck hur förvånad hon blev att jag pratade så öppet om det. Prata öppet om min ätstörning? Det gör man väl inte?
I mitt fall är det precis tvärtom. Jag är öppen kring min ätstörning på samma sätt som jag är öppen med min glutenintolerans. I början vågade jag förstås inte men genom kunskap, förståelse och att stärka mig själv och mitt eget värde förstod jag att min ätstörning inte gör mig sämre som person.

Skulle någon fråga på jobbet eller andra tillställningar om jag vill ha fika vet de flesta redan att
”Jennifer äter inte socker”, eller ”Jennifer äter inte sånt”, och i 90% av fallen accepterar människor det svaret, men ibland när de ytterligare 10% fortsätter med följdfrågor säger jag ärligt att ”min ätstörning gör att jag inte kan äta det”.

Ätstörda personer behöver inte alltid läggas in på sjukhus. Ätstörda personer behöver inte alltid hamna på behandlingshem. En del personer behöver det, självklart men långt ifrån alla vi ätstörda behöver det. Att möjligheten finns är otrolig och viktig, men det är också synd att alla ätstörda inte får den möjligheten.
Ätstörda personer behöver däremot hjälp i att hantera sitt problem, kunna lära sig leva med sin ätstörning och lära sig strategier för att hantera sitt problem. Allt för att kunna leva så normalt som möjligt. Att slippa kontrollen, kunna släppa besattheten och kunna verkligen LEVA livet. Genom vår besatthet missar vi så otroligt mycket.
Tid vi kan lägga på andra saker och andra tankar.
Tänk vad mycket tid vi skulle ha?
Tid vi skulle få?
Tid vi kan fylla med andra saker, tankar vi vill ha, aktiviteter som vi vill göra.

Om vi kunde ta bort den negativa klangen med ätstörning, sprida kunskap och förståelse skulle vi komma långt. Tänk om acceptansen kunde öka och vi inte skäms för att erkänna vårt problem?
Jag längtar till den dagen.
Jag kommer tills dess vara öppen och sprida det jag tror på, vara ärlig med den jag är utan att förminska mig själv utifrån min ätstörning. Min ätstörning finns där, men den styr inte mig. Den kontrollerar inte mig.
Den finns där på vak förstås och kan komma upp till ytan om jag inte är uppmärksam. Men med rätt metoder har jag lärt mig att leva med den.
Jag har lärt mig att leva ett liv där jag bestämmer. Ett liv där jag inte definieras utifrån min ätstörning.

Hur ser du på ätstörning-ar?





Kan du genom att se på denna bilden veta att jag är ätstörd?
beroende - mat - ätstörning

INSTAGRAM

mytaste.se

Det gäller att tänka positivt

Hej!


Så länge jag kan minnas har jag fått höra att det "gäller att tänka positivt". Eller att "positivt tänkande är bra" men jag har aldrig riktigt fått förklarat för mig varför.
Jag fick till mig att "genom att tänka positivt så mår vi bättre".
Men hur? Jag fick aldrig riktigt svaret på hur det positiva tänkandet kunde påverka resten av kroppen.

Nu, vid snart 30 års ålder har jag ÄNTLIGEN fått reda på och fått en förståelse för hur det påverkar kroppen.
Så åter till hur?

Jo. Varje tanke vi tänker påverkar vår kropp.
Tänker vi negativt om oss själva så reagerar kroppen på det. Hur?
Jo kroppen reagerar med stress. En elak tanke om oss själva och vår kropp reagerar genom att tro att vi är stressade.
Våra moderna tankar är inte synkade med vår biokemi. En grottman eller grottkvinna skulle aldrig klanka ner på sig själv utan skulle bli stressad om hen blev jagad och riskerade att dö. Inte för något annat onödigt. 

Idag då? 
Jo idag ser vi oss själva i spegeln och klankar ner på oss själva, är elaka mot oss både framför spegeln eller när vi råkar göra bort oss. Vi råkar titta konstigt, få en märklig blick av en annan eller säger något tokigt på föredraget, i klassrummet eller på jobbet.
En tanke och vi går direkt in i stress. Våra onda tankar "belönar" oss med stress. Vår kropp tror att vi blir jagade.

Den naturliga reaktionen om vi är jagade är ju att springa iväg, att fly och rymma och vi lämnar naturligt stressen och blir trygga. Ändå är det få av oss som faktiskt tränar efter en stressig dag på jobbet. Om vi klankat ner på oss själva är vi dessutom sällan sugna på att träna efteråt. Detta trots att vår kropp tror att vi blir jagade och gör sig beredd på att fly.

Så om vi istället tänker positivt, rör på oss efter stressiga arbetsdagar så kan vi må mycket bättre. Vi kan lämna vårt stressade nervsystem och gå in i vårt lugna nervsystem, vilket är en förutsättning för oss att bli lugna, trygga och få resten av kroppen att fungera.
Det mesta i kroppen fungerar bäst när vi inte stressar. Blod och energi till musklerna fungerar förstås bäst vid stress eftersom kroppen förbereder sig på att fly snabbt, men om blod och energi går till musklerna hur ska då exempelvis vår mage fungera när vi stressar?

Så börja med dig själv.
Även om du till en början kan behöva "fake it until you make it" så intala dig själv dina positiva sidor. Kommer det en elak tanke mot dig själv så kontra det med en positiv. Försök att bygga upp dina positiva sidor och bygg vidare på dom.
Du är värd att tycka om dig själv för ditt eget bästa, för det påverkar tyvärr inte bara din psykiska hälsa, utan hela din hälsa.

(null)
Jag har tex börjat med att ta kroppsbilder på mig själv och istället för att se ner på mim kropp så hyllar jag den. Ser upp till den och lär mig att tycka om den. 

Jag själv är lång ifrån okej

Hej!


Hur mår ni?
Jag själv är lång ifrån okej. Ni som följer mig på instagram vet om att jag just nu har en jobbig period framför mig, med jobbiga tuffa beslut med glädje och med sorg och just nu är jag helt nere på botten och har inte orkat att ta mig upp, än.
Jag kommer att resa mig och det är jag helt säker på men jag vet inte NÄR. Jag vet inte säkert HUR men jag vet att jag måste och då kommer jag att vara tillräckligt stark för att klara av det.
Jag måste vara tillräckligt stark.
Dessvärre blir ju bloggen ganska lidande, instagramprofilen likaså och att följa mig blir lite svårare. För jag måste tillåta mig att känna, tillåta mig att vara och tillåta mig att låta det ta tid.
Jag finns kvar och jag kommer igen, det lovar jag.
Men ibland måste man bara stanna upp och andas också. Så jag hoppas att ni andra mår bra, ta hand om er själva och glöm inte bort er själva, ni är viktiga :)


mytaste.se