Nära gränsen på vad jag tror att jag klarar av.

Hej!

Idag är jag trött, ledsen, frustrerad och deppig. Jag fann mig på gränsen till tårar tidigare på morgonen och ville helst bara ge upp med allt. Jag ville tröstäta, dämpa känslorna, ångesten, ledsamheten och frustrationen. Känslan av att inte lyckas. Att inte vara tillräcklig och känna sig ifrågasatt, och börja ifrågasätta sig själv.
Anledningen till varför jag kände såhär är inte relevant utan det faktum att jag kände alla känslor, precis som vi alla kan göra när vi står inför motgångar eller när något inte blir som vi tänkt oss.
Det kan totalt slå ner en, och idag var ett sådant tillfälle för mig. Jag kände mig totalt nedslagen (samtidigt som jag har en kopiös trötthet just nu med mycket omkring mig), jag började att ifrågasätta mig själv och tveka på de val jag gjort. 
Som den känslomänniska jag är (är jag glad skrattar jag, är jag ledsen gråter jag), blossade allt upp och skapade ett inre kaos. En känsla av meningslöshet och en stor negativitet. När allt plötsligt känns hopplöst. 
Vad tänkte jag då tror ni? 
Jo jag ville åka hem, trots att jag planerat att träna. Jag ville ta vägen förbi affären och straffa mig genom att tröstäta. Jag ville dämpa alla känslorna och beroendehjärnan började övertala mig till att missbruka för "du kommer att må så mycket bättre då, jag kommer hjälpa dig att må bättre".
När jag är inne i en känslostorm har jag svårt att tänka rationellt. Jag har svårt att fokusera och börjar direkt att attackera mig själv mentalt.

I ca tio minuter efter incidenten var jag nära gränsen till vad jag trodde att jag klarade av. Men någonstans inom mig fann jag en styrka jag inte visste att jag hade, en styrka som legat gömd och undantryckt under mitt missbruk. 
Jag ville som sagt för en kort stund bara gå hem och lägga mig, gömma mig under täcket och fly från alla känslorna.
 
Jag kom att tänka på att varje dag, oavsett om det varit bra dagar eller sämre dagar så har jag valt att stå emot missbruket. Jag har stärkt mig själv med vad jag vill få ut av abstinenten och var jag inte vill hamna. Jag har tack vare de beslut jag fått ta varje dag kommit dit där jag är idag, och även om en månad inte är en lång tid är det ändå nästan 30 dagar av beslut, tankar känslor och kämpande. 

Idag när jag var nära gränsen på vad jag trodde att jag klarade av insåg jag med mitt nya tankesätt att jag kommer visst att klara av det här. Jag minns att jag tänkte att "jag fixar detta, nu lämnar jag det bakom mig och går vidare". 
Jag gick förbi mataffären och gick till gymmet. På gymmet valde jag att ta ut mig såpass mkt och få ut känslorna ur systemet och väl efter träningen gick jag till affären för att handla tillbehör till kvällens tacomiddag. Jag kunde utan problem ta mig förbi alla triggerområden i affären och jag kände mig stark. 
Jag betalade och åkte hem. Väl hemma åt jag lunch och drack en kopp te och här är jag nu.
En viss känsla är kvar från morgonen men majoriteten är borta och jag känner mig stark. För varje gång jag står inför en känsla att missbruka och övervinner det känner jag mig lite starkare än vad jag gjorde tidigare.
Mitt självförtroende växer lite (även om vi pratar mm) för varje gång och jag inser att jag kommer att bli ännu starkare. Jag kommer att kunna stå emot och jag kommer att göra rätt val.
Jag vet förstås att jag kommer att stå inför liknande situationer i framtiden, för livet är ju inte som klyschan säger "en dans på rosor", men det är skönt att veta att jag är stark nog att göra rätt val och gå vidare när jag varit med om något jobbigt.
 


1
Lene

Respekt <3

mytaste.se