Frallor á la capibapp!

Hej!

Här kommer ett recept på ett allround bröd som fungerar för de mesta tillfällen.
Brödet är dessutom mejerifritt!

Du behöver:

8 st ägg
250 ml kokosmjölk
1,5 dl pofiber
4 msk kokosmjöl
3 tsk bakpulver
2 msk fiberhusk


Sätt ugnen på 200 grader.
Blanda alla torra ingredienser. Tillsätt sedan ägg och kokosmjöl och vispa ihop med elvisp. Låt svälla 10 minuter.
Forma sedan frallor och toppa med valfria frön.
Grädda i 20-25 minuter eller tills de fått fin färg :)
 

 
 
 
 
Ät och njut.
 

Två läsarfrågor

 
"Hej! Vilken fin blogg du har! Du inspirerar verkligen mig. Jag undrar hur mycket har du gått ner i vikt och hur fort har det gått? Jag börjar själv tappa motivation just nu. Vikten står still men jag mår toppen i kroppen, men jag börjar tröttna på att inte se något på vågen" 



Hej! 
Tack så mycket, vad gulligt sagt :). Det värmer verkligen. Frågan om vikt är för mig är ganska speciell. Jag har tidigare haft ett maniskt beteende gällande viktnedgång. Idag är den friskare. Jag väljer därför att berätta om min viktnedgång under min nu friska period som sockerfri vilket jag varit sedan 29 oktober.
Jag har på de senaste sju veckorna gått ner sex kilo. Jag har haft turen att gå ner nästan ett kilo i veckan. Vad som däremot visar mer än vågen är måttbandet! Så även om jag vid en vecka stod helt still i vikten hade jag ändå minskat i omfång. Kanske är det så även för dig? Har du mätt dig? Om inte annat gör det, det kan betyda så mycket mer än några siffror på vågen. Mår du dessutom bra i kroppen så är det ju underbart! Att sluta äta något som får dig att må bra vore ju tokigt tycker jag. Viktminskning kan ta olika lång tid beroende på din bakgrund, hur du äter eller bara rentav hur stressad du är. Ge inte upp :)

_______________________________________________________________________

"Tjena! Har du många vänner som förstår och stöttar dig i din kosthållning? Eller hur står du på dig? Känner att jag hela tiden blir ifrågasatt" 

Hej!
Jag har en sambo som äter LCHF tillsammans med mig och stöttar mig fullkomligt! Jag är mer strikt än honom dock och bryter inte min LCHF och mitt sockerfria liv medan han är frisk och kan göra det utan problem då och då. De flesta av mina vänner äter "vanligt" men jag har några få vänner som börjat äta LCHF de senaste åren eller blivit intresserade när de sett mig äta och mina resultat. Det är jättekul att kunna peppa och följa varandra, framförallt eftersom jag flyttat ifrån min hemstad och vi inte träffas så mkt (eller alldeles för längesedan). Nuförtiden träffar jag ingen (förutom sambon) som äter LCHF men jag möter oftast nyfikenhet än kritik. När jag ibland möter kritik svarar jag snabbt med att "Jag äter mat som jag mår bra av" utan att säga mer. Om de frågar mig om min kosthållning så säger jag att jag äter LCHF, och vill de ifrågasätta mig så svarar jag igen med att jag äter mat som jag mår bra av, vi får alla hitta det som passar oss. Jag går inte in i diskussioner om vilken kosthållning som är rätt eller fel, bra eller dålig utan säger att jag hittat något som passar mig. Skulle de fråga vidare så kan jag berätta vad jag äter, men skulle det bli en negativ klang så väljer jag att inte svara, eller svarar något likt med "jag kritiserar inte din kosthållning, du äter det du mår bra av, och jag det som jag mår bra av". För det mesta ger sig folk ganska direkt, medan andra, jag gissar på att du upplevt samma sak inte ger sig, och vill argumentera just varför mitt val av mat är fel. Skulle det hända tar jag ett djupt andetag och svarar "jaja" eller så, beroende på mitt humör så kan jag svara att "hade vi pratat politik eller religion hade du betett dig likadant då med att försökt övertala mig att ändra åsikt?". Det senare brukar jag dock säga när jag blir riktigt pissed off, haha.
Jag ska dock säga att majoriteten av de jag träffar knappt säger något mer än "aha okej". Eller så svarar de "ja man får ju hitta något som fungerar för en"

_______________________________________________________________________


Idag är jag inte manisk.

Hej!

När jag för första gången kom i kontakt med LCHF var det i viktminskningssyfte. Jag ville gå ner i vikt.
Ni vet, mammakilorna som det pratas så mycket om. Man går upp under graviditeten, men man går inte ner. Är självklart inte så för alla, en del går ner utan vidare ansträngning och för andra måste man bli mer medveten än tidigare vad man stoppar i sig. Vi är alla olika. 
Jag tillhörde kategorin "Man går upp under graviditeten men man går inte ner". 

Jag blev vid min första kontakt med LCHF helt manisk. Jag kunde väga mig flera gånger om dagen men i genomsnitt alltid morgon och kväll. VARJE DAG.
Jag kände mig dum och skamsen om jag åt för mycket, och jag kämpade likt en svältdiet med min LCHF. Det är ju spännande i sig att erkänna eftersom jag hörde så många säga "ät när du är hungrig, sluta när du är mätt" när jag började.
Jag kunde utan problem äta en middag med recept för 4 personer helt själv. Jag kände mig inte mätt. Jag kände mig fortsatt sugen. Jag kompenserade mitt beteende med att dagen efter äta ett litet fröknäcke till frukost, svälta mig vid lunch och sedan vara dödshungrig till middag. 
Jag hade fortfarande samma beteende som jag hade vid kolhydratrik kost, men hade bytt ut den mot LCHF kost. Vågen stod i badrummet och jag vägde mig morgon och kväll. Gick jag upp behövde jag svälta mig, gick jag ner hade jag svalt mig tillräckligt.

Jag gick ner i vikt såklart, men jag var hungrig konstant. Sugen konstant.
Jag minns hur jag kunde köpa mig fyra liter cola zero och dricka på en hel dag och känna mig nöjd hur jag inte hade ätit så mycket som skulle påverka vikten negativt och hur jag kunde hantera hungern. 
Folk runtomkring mig berömde mig för min viktnedgång. Jag kände hur kläderna passade, kläder jag inte haft sedan långt före min graviditet kom jag i utan problem. Jackor som jag tidigare inte kunnat knäppa gick att knäppa.
Jag var som minst strax före jul. Jag var så otroligt nöjd och stolt. Men jag var också så otroligt hungrig, och så otroligt sugen. 
När julen kom så trillade jag förstås dit. Jag nådde inte mitt viktmål jag hade hoppats på och jag missbrukade och frossade i massor. Skamsen vägde jag mig fortfarande morgon och kväll och var fylld med ångest.
Jag kan ju erkänna att det hela inte slutade så bra.


När nästa graviditet kom och kilorna tickade på igen och jag IGEN var den som gick upp under graviditeten men gick inte ner. Jag föll dit så många gånger, så ofta. Oftare än vad jag tidigare gjort och hade väldigt svårt att hålla mig till bra val. Sockret vann över mig varje gång.
Jag gjorde ett försök i början av 2017 med att bli helt sockerfri. Det gick i nästan sex veckor innan suget tog över och jag trillade dit. IGEN. Ångest. IGEN.

I oktober kände jag mig så mentalt nedstämd över hur jag inte fick saker och ting att gå som jag ville. Jag minns hur jag kände att sockret hade kontroll över mig, och hur jag upplevde att varje gång jag trillade dit så kunde jag inte sluta missbruka socker på flera dagar. Att börja om var så kämpigt, så svårt och mitt sug gjorde att jag redan kunde trilla dit när jag började om redan första dagen.
Med det i huvudet kom jag över att hitta självdiagnostest Uncope och jag minns hur jag var på vippen till att börja gråta när jag utförde testet:
  1. Har du, under senaste året, någonsin ätit mer ”sötsaker” än du tänkt dig och/eller fortsatt använda ”sötsaker” när du inte tänkt dig det?
  2. Har du, under senaste året. försummat några av dina vardagliga åtaganden på grund av att du ätit för mycket ”sötsaker”?
  3. Har du, under senaste året, känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att äta eller handskas med ”sötsaker”?
  4. Har någon, under senaste året, t ex familj eller vänner, klagat på hur mycket eller när du äter ”sötsaker” eller tror du att de skulle klagat ifall de vetat om vad och hur mycket du äter?
  5. Har du, under senaste året, någonsin varit helt upptagen av tankar på när du skall få äta eller köpa ”sötsaker”?
  6. Har du, under senaste året, någonsin använt ”sötsaker” för att lindra känslomässigt obehag, såsom nedstämdhet, ilska eller tristess?

Med fyra eller fler positiva svar så finns stor risk att du utvecklat ett missbruk eller beroende.
Jag hade givetvis alla rätt, eller alla fel om man ska vara korrekt.

Det var lite som ett nu tänds glödlampan ögonblick. Även om jag egentligen vetat om det tidigare var jag mogen och redo att förstå och börja försöka acceptera. Jag började läsa på så mycket jag hann och kunde på kort tid och började sakta börja acceptera på riktigt att jag är sockerberoende. Jag vågade inte ta steget försen en incident i mitt privatliv gjorde mig så arg och ledsen att jag blev förbannad och sa till mig själv att "fuck that shit", och körde all in som nykter sockermissbrukare.
Den dagen var 29 oktober 2017.
Jag hade egentligen inte så stor koll på vad det innebar för mig att vara sockerberoende, hur jag skulle tänka och vad jag skulle göra för att hålla mig abstinent. Jag var ju så otroligt förbannad att känslan satt kvar i minst fyra dagar där jag totalt grävde ner mig i info om sockerberoende, missbruk och beroende. De fyra dagarna var så fruktansvärda på så många sätt. Nu i efterhand kan jag tycka att det var tur att jag var så förbannad för det tillståndet var det jag fokuserade mer på än abstinensen i sig själv.

När de fyra dagarna passerat och jag lugnade ner mig hade jag läst så mycket och blev istället helt slut. Tur var att jag hade genomlidigt fyra dagar för då kände jag har det gått såhär bra, så måste jag fortsätta. Med min nya kunskap kände jag mig ändå redo att fortsätta. När jag ser tillbaka såhär mer än en månad som abstinent kan jag ju inse att jag hade inte de kunskaper som jag har idag, men lite är väl den charmen att man lär sig på vägen. 
Ingen är perfekt och ingen har alla svar, varken med en gång eller senare. Vi kan inte veta allt. Vi kan inte kunna allt. Vi kan göra fel, vi gör fel och det är okej.

Idag är jag inte manisk.
Jag svälter inte mig själv längre (hur kunde jag ens göra det innan tänker jag??).
Jag förstår att jag är sockerberoende och också har haft en sönderbantad kropp som har svårt att skilja på hunger och sug och jag kan inte förlita mig på att tro på mina hungerskänslor. Istället så följer jag mer likt handflatemodellen och låter det styra min mängd mat då mitt huvud inte fixar det.
Jag måste hålla mig till min matplan och ha mina nödlösningar nära till hand såsom mitt L-glutamin och kokosolja i handväskan om jag råkar illa ut. Jag måste vara beredd på att göra aktiva val VARJE DAG, och se till så att jag gör rätt val för mig varje dag. 
Jag har hittat en metod som fungerar för mig och som gör mig gott.